Grupp på gott och ont

Den som dyker ner i gruppdynamiken kan hitta många – och olika – svar på hur grupper fungerar, eller inte fungerar. Redan en ensam individ är komplicerad. Hur svårt blir det då inte att begripa vad som händer i mötet mellan flera? En grupp på sex personer innehåller så mycket som 301 potentiella relationer. Docenten och psykologen Lars Svedberg menar att gruppens rikedom ligger just här. Det är mångfalden och möjligheterna i relationerna vi vill åt.

I detta ligger samtidigt ett problem. Gruppen skapar inte bara utveckling, mening och trygghet. Lars Svedberg menar också att individen måste betala ett pris – att anpassa sig till gruppens normer, kompromissa med den egna viljan.

I detta spänningsfält tumlar individ och grupp runt i sina konflikter och glädjeämnen. Det är jobbigt och givande. Vi både vill och vill inte.

Ett helt annat perspektiv står utvecklingsbiologerna för. Enligt dem bär våra förfäder på savannen skulden för att vi envisas med att bilda flockar. De individer som för miljontals år sedan började samarbeta hade nämligen större chans att klara sig mot hot utifrån. Därför har deras ”sociala gener” gynnats av evolutionen.

I dag behövs inte gruppen som ett skydd mot vilda djur. Däremot skapar vi substitut för ursprungsgemenskapen. Våra hormoner och gener mer eller mindre tvingar oss till det – och får oss också att uppskatta det. Och smiter man undan ringer kroppens alarmklocka: Ensamhet gör oss stressade och oroliga. Vi måste snabbt tillbaka till tryggheten i gruppen.

NÄR SMEKMÅNADEN ÄR ÖVER

Gruppens olika stadier

Det ligger nervositet och förväntan i luften. Idel okända ansikten möter dig i dörröppningen. Instinktivt slår du dig ner på en stol bredvid en vänligt leende kvinna, men på behörigt avstånd från en bister kille med konstig frisyr. Kan man inte bara spola fram tiden, så att första träffen är över, alla känner varandra och det kreativa arbetet kan ta vid?

För att nå fram till en väl fungerande grupp behöver man kämpa sig igenom ett antal stadier.

Den nervösa och förväntansfulla stämningen under gruppens första möte hör hemma i etableringsstadiet. Deltagarna trevar sig fram till varandra genom ytliga samtal, medan ledaren får försöka servera struktur och spelregler så att samvaron kan löpa smärtfritt.

Efter ett par träffar börjar deltagarna betrakta varandra som ett vi – alltså en grupp som har något gemensamt, till exempel akvarellmålning. Smekmånadsstadiet med dess sköna känsla av att alla håller med varandra tar vid. Att några tycker att akvarellcirkelns mål ska vara en utställning, medan andra siktar på basal färglära, är inget man pratar om. Kanske inte ens ledaren, som också kan ryckas med och förlora överblicken.

Men det dröjer inte länge förrän någon sätter ner foten. ”Vi är väl här för att lära oss akvarellmålning, inte för att fika och snacka”. Uppenbarligen har gruppen nu blivit så trygg att någon vågar gå mot strömmen. Konfliktstadiet är i antågande. När olikheter uppdagas blir frågan om kursens mål plötsligt aktuell – utställning eller färglära? Vem bestämmer det? Kampen om makt och roller är i full gång.

Nu måste ledaren ta ansvar för att gruppen hittar sätt att ventilera problemen. I bästa fall kan diskussionerna leda fram till att gruppen finner nya spelregler och roller som passar. Men vad händer sedan? Kraften har lagts på att rida ut stormarna, och ett platåstadium av stiltje tar vid. Det är dags att låta pensel och akvarellfärger få tala, gärna i annan miljö eller med en inbjuden gäst – för det kan behövas ny stimulans och nya idéer för att gruppen ska kunna gå in i det mogna stadiet.

Den mogna gruppens identitet har stärkts av konflikterna. Tryggheten ligger inte längre i att alla tycker lika, utan i respekten för varandra. Äntligen är vi framme i den grupp som vi alla längtar efter. Men säg den lycka som varar. Nya påfrestningar kan föra tillbaka gruppen till ett tidigare stadium, som en ständigt pågående spiral eller cirkel.

ANPASSA DIG ELLER DRA

Gruppens mål, viljor och olikheter

Tänk dig ett gäng på sex tjejer som tillsammans bildar en cirkel. Ingen av dem har den minsta kläm på ämnet som de ska ägna sig åt. Spänningarna är redan från första stund stora, och ingen av tjejerna verkar egentligen vilja vara med. Men målet för cirkeln är glasklart – att rädda världen.

Gruppen med tjejerna är hämtad från romanen Cirkeln, första delen i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens ungdomstrilogi. Ytligt sett verkar gruppen totalt misslyckad. De sex tjejerna, som senare visar sig vara häxor, är så olika man kan vara. Här ska mobbare samsas med mobboffer, och plugghäst med festprisse. Kan det verkligen funka?

Ja, i fiktionens värld går det förstås. Men även vissa socialpsykologer menar att en grupps förmåga att lösa en uppgift beror på hur tydligt deras gemensamma mål är. För tjejerna i Cirkeln finns inget alternativ. Målet är givet. Världen ska räddas. Men olikheterna verkar ändå hindra dem – till en början. I längden däremot, visar de sig vara en fördel. Så är det faktiskt också i verkligheten, enligt en svensk forskningsstudie om mångfald i ledningsgrupper. Studien visar att heterogena grupper utvecklar större kreativitet och friare tankeklimat än homogena. Fast vägen dit är kantad med både turbulens och missförstånd.

För häxorna i Cirkeln är också vägen till förståelse lång. Till viss del beror det på att de inte hittar rätt balans mellan att vara självständiga och anpassa sig till gruppen. Den engelske gruppforskaren Pierre Turquet har beskrivit tre olika positioner som individen kan inta:

• att som häxorna vägra att anpassa sig,
• att helt utplåna sig själv (som i en sekt),
• att balansera mellan anpassning och självständighet.

I en fungerande grupp når de flesta snart fram till den tredje positionen. Den som aldrig anpassar sig stöts bort och den som utplånar sig tappar sin egen identitet.

De sex häxorna behöver yttre faror som tvingar dem i varandras armar. Först då börjar de kompromissa, och först då börjar de åstadkomma något. Att flera av dem ändå stryker med längs vägen kan man knappast lasta deras gruppdynamik för. Onda makter går inte att styra över.

SEKTVARNING!

Gruppens försvar – en nödvändig tillgång som kan urarta

Det började som en vanlig pingstförsamling. Men så kom nya pastorer som blåste liv i gruppen. Att församlingen skulle utvecklas till ett virrvarr av manipulation, mord, sex och otrohet vet vi. Det är onekligen lång väg från en vävcirkel till Knutby. Men bär alla grupper kanske en liten sekt inom sig som en ond möjlighet?

Varje grupp utvecklar sin speciella kultur som skapas allt eftersom tiden går och gruppen svetsas samman. Psykologen och docenten Lars Svedberg beskriver denna kultur som ett slags filter för vad som är accepterat i gruppen. Ofta handlar det om outtalade normer och regler som tas för givna av gruppmedlemmarna. Kulturen ger en känsla av samhörighet och meningsfullhet.

Så långt är allt gott och väl, så länge det är okej att ifrågasätta den interna kulturen. Men blir det kris kan också de mest civiliserade grupper sluta sig i sitt skal och ta till olika försvarsmetoder. Enligt Svedberg är det naturligt, men i längden kan det vara destruktivt.

Säg den grupp som inte har utsett en liten syndabock när något gått snett, eller som har låtit ledaren ta över allt när det krisar. Ett varningstecken är när gruppens kultur är att se allt i svart eller vitt, så att komplexa problem blir lättare att förstå. Ett annat är att kritik alltid pratas bort: ”Det är något som vi redan har diskuterat många gånger”. Genom att skapa myter som ”här får man verkligen säga vad man tycker”, kan gruppen undvika att ta tag i problemet att man inte får säga vad man tycker.

Det finns liksom inte någon hejd på möjligheterna för en grupp att slå in på en destruktiv väg. Resan är visserligen lång till sektens slutenhet och systematiskt svartvita syn på världen. Men sekten har inte alltid varit en sekt. Många av försvarsbeteendena i en vanlig grupp kan kännas igen också från religionssociologers beskrivningar av sekten. Fast här har dessa beteenden blivit ett permanent tillstånd. Gruppkulturen har övergått till den enda sanna läran, och deltagarna har helt slutat att tänka och ta ansvar själva.

LÄS MER OM GRUPPER

Lars Svedberg: Grupp-psykologi
Övergripande och förhållandevis lätt genomgång, i alla fall trevligt skriven.

Arne Maltén: Grupputveckling
Socialpsykologi som är mer anpassad för skola och arbetsplatser.

Antoon Geels och Owe Wikström: Den religiösa människan
Med avsnitt om sekter och destruktiva rörelser.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln, Eld, Nyckeln
Ungdomstrilogi som kan läsas som gruppdynamisk lärobok.

Ur Cirkeln nr 2 2015.