Om konsten att ge och ta kritik

Kritik - hjälp eller stjälp?

Kritik, feedback, återkoppling… kärt barn har många namn. Eller behövs dessa olika uttryck tvärtom för att ämnet är så känsligt och laddat? I vardagen använder vi ordet kritik för att påtala fel och brister hos någon eller något. Tänk efter, det förekommer oftare än vi tror. Vi tycker till om mycket – men är mer eller mindre benägna att ge uttryck för våra åsikter.

I estetiska sammanhang kallas kritik för ”bedömandets konst”, en egen konstart alltså. Vi möter detta i recensioner av filmer, böcker och musik. Här skiftar omdömena, och även hur kritiken utdelas. Det är skillnad på allmänt tyckande och väl underbyggda synpunkter.

Uttrycket feedback har en liknande innebörd som kritik, men uppfattas ändå som lite mildare. Direkt översatt till svenska betyder feedback ”föda tillbaka”. Och av föda växer man som bekant.

Konstruktiv – destruktiv

I ledarskapssammanhang skiljer man på konstruktiv och destruktiv kritik. Gränsen är inte alltid glasklar, men lite förenklat tar den konstruktiva kritiken sikte på vad som kan göras annorlunda och förhoppningsvis bättre. Här måste den som kritiserar anstränga sig att förklara och motivera sina ställningstaganden, som en hjälp till den kritiserade att förstå och förändra.

Destruktiv kritik däremot, handlar mer om att peka finger och skuldbelägga. Det kan vara förödande för självkänslan, och är sällan en bra väg till förbättring. Det går också lätt att avfärda omotiverad, svepande kritik som subjektivt tyckande. Med följden att inget lärande sker och allt fortsätter som förut.

Tänk först

Hur ska man då ge konstruktiv kritik, eller feedback? Mycket har tänkts och skrivits om detta. Några punkter återkommer ofta:

• Innan du ger feedback, tänk igenom vad du vill uppnå, och om det är möjligt. Hjälper verkligen det du säger personen att utvecklas? Om inte, kanske din feedback gör större skada än nytta.
• Ge feedback enbart till den person det gäller. Ingen vill ta emot personlig kritik inför publik. En variant är att ”avpersonifiera” kritiken, genom att till exempel i en cirkel ta upp problemet inför hela gruppen, men utan att peka ut en enskild person.
• Var konkret och specifik. I stället för att beskriva någon med svepande omdömen som oförskämd, snål, slarvig – ge ett ”verkligt” exempel på det saken gäller. Använd hellre ”jag” än ”du”, just för att lägga fokus på vad ett agerande får för konsekvenser för dig.

Ett exempel:

I stället för att säga: ”Du pratar hela tiden och tar alldeles för stor plats i gruppen”, kan du säga: ”Jag tycker det är svårt för mig själv och andra att komma till tals när vi möts.” En sådan ingång kan leda vidare, utan att den kritiserade direkt hamnar i försvarsposition.

Användbar feedback

Många studiecirkelledare, särskilt i estetiska ämnen, ser feedback som ett användbart redskap i lärprocessen. I Studiefrämjandets turné Livekarusellen, där musikband uppträder för publik, är feedback till banden ett uppskattat inslag. Så klart kan det vara tufft att höra andras ärliga synpunkter, men många blir glada för att någon lagt energi på att aktivt lyssna och formulera sina kommentarer. Här blir feedbacken en källa till utveckling.

Men det är inte alltid enkelt. I boken Cirkelledares beprövade erfarenheter beskrivs att ”det blir ett dilemma för många cirkelledare att välja mellan att ge utvecklande kritik och inte stöta bort deltagare”.

Hur beter du dig?

När en persons beteende ska kritiseras blir det ofta ännu svårare. Att prata nedsättande om andra, vara aggressiv eller strö oförskämdheter omkring sig kan så klart aldrig accepteras. Här är det läge för rak och tydlig kritik.

Andra beteenden kanske irriterar dig och andra. Någon pratar för högt, för mycket, för lite… Hostar och nyser, klampar in med skorna på, kollar mobilen för ofta, diskar aldrig kaffemuggen. Listan kan göras hur lång som helst på mänskliga beteenden som vi har synpunkter på.

Här rör man sig dock i ett gränsland, där det gäller att tänka efter. Är det verkligen läge för kritik, eller är det kanske gruppens eller mina egna snäva normer som är problemet? Självkritik kan ibland vara en nyttig övning, innan man ger sig på andra.

Positiv kritik och bekräfta

Mycket har hittills handlar om negativ kritik och feedback. Minst lika viktigt är motsatsen. Att vi bekräftar oss själv och andra för allt som faktiskt fungerar. Ett uppmuntrande ord räcker långt, men det kan också vara värdefullt att sätta ord på varför det fungerar bra. En positiv recension skadar aldrig!

Feedbacktrappan – så reagerar vi på kritik

Feedbacktrappan är en modell som illustrerar vad som händer när vi utsätts för kritik. Individuella variationer finns, men de fem trappstegen visar på några vanliga reaktioner, som kan vara värda att fundera över – med respekt för att all kritik faktiskt inte är befogad.

Förkasta

”Nej, det stämmer inte!” Att förkasta är en vanlig reflexmässig reaktion av den som möts av kritik. Det är obehagligt, och instinktivt vill man slå ifrån sig hela saken, helt enkelt genom att förneka att det ligger något i kritiken.

Försvara

När det totala förkastandet inte längre håller, är det vanligt att den som kritiseras försöker hitta omständigheter som gör beteendet försvarbart – och därmed kritiken obefogad.

Förklara

Vi gör oss alla skyldiga till bortförklaringar. Ibland finns i förklaringsfasen en gryende insikt om att det ligger något i kritiken, men energin går fortfarande mest åt till att rättfärdiga beteendet, genom mer eller mindre hållbara förklaringar.

Förstå

Nu börjar det växa fram en förståelse, som ofta visar sig i att den kritiserade börjar ställa frågor, till exempel: ”Vad behöver jag förändra och hur gör jag det?” Personen kanske inte köper alla synpunkter rakt av, men det som nu kan inträda är en konstruktiv dialog om förändringar och utvecklingsmöjligheter.

Förändra

Att gå från ord till handling är ett stort steg. Nu finns i alla fall en insikt om att beteendet kan behöva förändras. Här gäller det för den som kritiserat att sträcka ut en stödjande hand och inte skuldbelägga, utan se framåt och bidra till att orden blir till handling.

Kritik för skrivandet framåt

Christian Björck, 29, cirkelledare i kreativt skrivande

Christian Björck från Göteborg leder grupper i kreativt skrivande, och för honom är kritik ett självklart och värdefullt inslag i kurserna.

– Det gör att deltagarna kan utvecklas i sitt skrivande, säger han.

Feedback eller kritik? Christian Björck ser ingen avgörande skillnad mellan begreppen.

– Feedback låter väl lite snällare, men vi använder mest ordet kritik, kanske för att det är vanligare inom litteraturvärlden.

I Christians kurser ingår ett särskilt moment, just om konsten att ge och ta kritik. Många deltagare drömmer om att bli publicerade.

– Det är oundvikligt att läsarna kommer att tycka till om vad de skrivit, då är det bra att vara lite förberedd.

Ett viktigt inslag i skrivarkurserna är att deltagarna ger kritik på varandras texter.

– I början var några osäkra och ville inte dela med sig av vad de skrivit, men nu är de mer bekväma. Även att ge kritik är bra, för det tränar dig att bedöma texter.

Vad är viktigast när kritik ska utdelas?

– Ärlighet, säger Christian efter en stunds funderande. Du gör deltagarna en björntjänst om du inte säger som det är. Men du måste kunna motivera dina synpunkter.

Det gäller också att skilja mellan olika slags kritik. Ett stavfel är ett stavfel och dramaturgiska grundregler finns. Att påpeka sådana språkliga felaktigheter är sällan problematiskt. I andra fall är gränsen mellan ”rätt” och ”fel” inte glasklar. Det kan handla om miljö- och karaktärsbeskrivningar, språklig stil etc.

– Det gäller att inte fastna i vad jag själv tycker är bra eller dåligt. Ett sätt är att ställa frågor till deltagaren: ”Vad är syftet med det där avsnittet i texten?”, ”Varför beskriver du personen på det här sättet?”

Genom att de tränar sig i att reflektera över texten, kan de komma vidare i skrivandet.

När det fungerar som bäst tar deltagarna till sig av Christians synpunkter, utan att direkt hamna i försvarsposition.

– Det är bra att de lär sig att ha lite distans till vad de själva skriver. Då blir inte kritiken en personlig attack, utan något att lära sig av.

Fint eller fult är ointressant

Ulrika Wennersten, 55, cirkelledare i konst

– Jag bedömer aldrig vad deltagarna gör, utifrån vad jag själv tycker är fint eller fult. Det är helt ointressant, säger Ulrika Wennersten från Vänersborg, cirkelledare för konstkurser och bildlärare på gymnasiet.

Feedback är viktigt i de kurser Ulrika Wennersten leder. Men aldrig för att peka finger och inte heller värdera i bra eller dåligt. I stället ser hon sig själv – och den kritik hon ger – som ett redskap för deltagarnas utveckling, vare sig det gäller akvarell, konstgrafik eller kroki.

– När jag ser vad någon gjort tänker jag: Hur kan det här utvecklas, så att deltagaren kommer vidare i sitt skapande? På det sättet blir feedbacken mer framåtsyftande än att värdera uppnådda resultat.

Det krävs kunskap och eftertanke för att ge feedback. Och efter trettio år som bildlärare och ledare i många kurser är Ulrika Wennersten van att prata om bilder och skapande.

– Vissa vill ha feedback på allt de gör, andra är inte alls lika intresserade. Ofta har det att göra med syftet, varför de är med i cirkeln och vad de vill uppnå.

Just detta försöker Ulrika ta reda på, vilket kan leda till bra samtal kring skapandet.

– Vi kan titta på ett verk och jag frågar hur de har tänkt och varför. Utifrån deras svar kan jag komma med synpunkter och även ge förslag på alternativa lösningar.

Märker hon att en deltagare inte är mottaglig för eller intresserad, brukar hon helt enkelt släppa det. Feedbacken är ett erbjudande, inget krav.

Besvärliga deltagare har inte Ulrika Wennersten stött på i cirklarna. Om det skulle uppstå, till exempel att någon stjäl all hennes uppmärksamhet, litar hon på sin förmåga att hantera situationen på ett smidigt sätt.

– Jag skulle nog inte göra så stor sak av det utan bara säga: ”Nej du, nu måste jag gå vidare till nästa.”

I allt skapande lurar prestationsångesten och Ulrika Wennersten återkommer flera gånger till att kritiken aldrig få sänka deltagarnas självförtroende.

– Att säga att något är fult eller att någon inte kan teckna borde vara förbjudet. Dessutom är det inte sant, alla kan lära sig teckna, även om alla inte kan bli en Michelangelo.

Ur Cirkeln nr 4 2021.