7 pedagogiska fallgropar

1. Du struntar i rasten och bara pratar på

”Vad säger ni, visst hinner vi med slaget vid Lützen också innan paus?” Att pumpa ut mer kunskap än någon orkar ta in är ett klassiskt misstag. Inte särskilt bra, möjligtvis med undantag för dig själv som kan ”bocka av” ännu en dos fakta som du anser att alla bara ”måste” veta. Att hålla på längre än en 45-60 minuter är ingen idé. Därefter bör du bryta upp, så att alla kan röra på sig lite och låta kunskapen landa. Ta hellre fler korta pauser, än få långa.

2. Du glömmer att bekräfta

Att hoppa över bekräftelse skapar osäkerhet. Om någon klarat en övning, eller kommit med en bra idé, säg då ”Bra!” eller ”Rätt” eller ”Kanon, nu går vi vidare”. Att se bristerna men glömma framstegen är lätt hänt, och kanske mänskligt. I en inlärningssituation är det inte särskilt smart. Att bekräfta är att ge kvitto på att ni är på rätt väg. Det ger känsla av framgång, att det nu är dags att gå ett steg till. Inlärningen funkar! (Vilket ju också är en bekräftelse för dig som lär ut.)

Se alltså till att dina deltagare går från kurstillfället med en känsla av att de lärt sig något nytt, vare sig det gäller rallylydnad med hund eller flugbindning. De kommer längta till nästa gång.

3. Du börjar inte från början

En fallgrop som många ramlar ner i är att inte börja från början! Alla som läst en instruktionsbok vet att de mest grundläggande sidorna ofta glöms bort. Hur sätter man i batterierna? Vad sitter av- och påknappen? Nybörjare ska inte behöva ha några förkunskaper. Låt säga i ämnet data. Eftersom du själv kan extremt mycket mer än dina deltagare, kan det vara lätt att glömma det mest elementära. En nybörjare ska inte börja kursen med att öppna ett dokument i word, snarare lära sig sätta på datorn.

4. Du löser problemet själv

Ska du visa någon hur man byter strängar på en gitarr? Visa först, låt dem sedan göra det själva. Ta INTE över om det blir lite fel, även om strängbytet går snabbare då. Lättare sagt än gjort, och ibland tålamodsprövande för dig som pedagog. Men tänk på att deltagarna är där för att lära sig. Låt dem göra själva tills det blir rätt, med din handledning.

5. Du älskar den som kan mest

I nästan varje grupp finns någon som utmärker sig genom att ställa svåra, smarta och roliga frågor. Om hen blir din favorit är du illa ute. Visst, du kan känna dig smickrad och får chans att glänsa med dina kunskaper. Men se upp – de svåra frågorna kan styra för mycket. Det är lätt hänt att de som hörs mest, också får flest svar. Det finns också en risk att kunskapsnivån anpassas just efter den som frågar mest. Men hur är det med dem som inte är lika högljudda. Förstår de? Hänger de med? Tänk på att hela gruppen ska lära sig. Inte bara några få. Frågor och inlägg från deltagarna i en grupp är givande och ger fler synvinklar på ämnet. Som ledare är din utmaning att få alla att delta.

6. Du blir lite väl privat

I en studiecirkel lär ni känna varandra, och självklart måste du som ledare kunna vara personlig med deltagarna. Men det finns en skillnad mellan att vara privat och personlig. Till det privata hör att prata lite väl mycket om sin familj, om kroppen och sjukdomar. Till det personliga hör att dela med sig av dina erfarenheter inom ämnet. Var varsam med att vad du känner, särskilt om du är arg, ledsen och besviken. För en del i gruppen kan det vara svårt att handskas med allt för mycket privata känslor, det kan upplevas som lite obehagligt. Här måste du som pedagog vara lyhörd inför gruppen – och dess enskilda deltagare. Ett absolut no-no är att prata nedlåtande om icke närvarande. Dela inte med dig av missunnsamhet, men gärna av glädje.

7. Du överskattar förmågan att lära snabbt

Alldeles säkert finns en hel del nyckelfakta som dina åhörare behöver lära sig. Sådant som är invecklat men väsentligt att förstå. Låt säga inom ljudteknik: plus 6 decibel ger dubbel ljudstyrka (dubbelt så högt), enligt den logaritmiska skala för decibel. Låter det knepigt? Det är knepigt. Just därför måste du variera och ge exempel, och sätta in nyckel-faktan i ett sammanhang.

Ur Cirkeln nr 3 2015.