Väntan mellan förtvivlan och hopp

– Kan du göra något för mig? Mannen tittar sorgset in i mina ögon.
Han har just visat ett filmklipp från Syrien. Gatustrider och lemlästade kroppar flimrar förbi, i skarp kontrast till den svenska sensommargrönskan omkring oss.

Samma morgon som vi kommer till Åtorp skriver tidningarna om ännu en katastrof på Medelhavet. Uppemot 200 människor omkomna. Det är sammanstötningar i Frankrike och i Ungern byggs murar vid gränsen mot Serbien. Flyktingsfrågan diskuteras vid fikabord, på sociala medier och bland Europas regeringschefer.

Det är människorna på Åtorp det handlar om. Kvinnor och män som lämnat sina hem för ett land långt borta. Alla har sin historia att berätta. Om situationen i hemlandet. Om den långa resan hit. Om föräldrar och barn som är kvar. Och om hoppet om en framtid, som ännu så länge saknar skarpa konturer. Ovissheten är stor. En sak i taget. Först uppehållstillstånd.

Grubblerier

Lars Wallin på Studiefrämjandet har sett hela processen många gånger. Om hur den första tidens lättnad ganska snabbt förbyts i uppgiven frustration. De långa dagarnas tomma väntan gör att oro och grubblerier lätt tar överhanden.
– Jag har sett människor bryta ihop i ren förtvivlan, säger Lars.

Efter några timmar på Åtorp förstår man. Visst, här råder inget krig, här finns mat och husrum. Men inte så mycket mer. Personalen på boendet sysslar mest med det praktiska.

En gång i veckan kommer Migrationsverket på besök. Alla vill naturligtvis veta när deras ärende ska avgöras. Men inga svar ges förrän beslutet är fattat. Många har väntat över ett år på besked.
– Deras första möte med svensk byråkrati, säger Lars.
– Tro inte att vi inte är tacksamma mot Sverige, men den här väntan gör oss galna, säger Ahmed från Edlib i Syrien, en av männen som kommer emot oss och vill prata.
– Vänta, vänta, vänta, säger Migrationsverket. Jag vill arbeta med kroppen. Här blir jag bara orolig och stressad, suckar han, slår ut med armarna och skakar på huvudet.

Vill lära svenska

Studiefrämjandet i Norra Bohuslän startade verksamhet på Åtorp redan för ett par år sedan. En dag i veckan Är Lars Wallin och Marie-Anne Eliasson Kristensson här. Hantverk och musik står på programmet, men kurserna i svenska är mest eftertraktade. Inget som kan jämföras med SFI, men i alla fall möjlighet till ett första möte med svenska språket.
– Vi kallar det för inspirationskurser. Så fort vi visar oss här vill de lära sig mer svenska. De bara suger åt sig, säger Marie-Anne.

För många är Studiefrämjandets närvaro ett välkommet avbrott i tristessen. Razaz, 27 och Kasim, 28 vill lära sig svenska så fort som möjligt. De gifte sig hemma i Syrien en månad innan de flydde, via Libanon och Grekland. Razaz lyckades ta sig med flyg till Sverige, medan Kasim vandrade med en grupp landsmän upp genom Europa.
– Vi var tjugoen personer och en ledare. Ibland kunde vi åka bil men för det mesta så gick vi.

Av deras och andra asylsökandes berättelser förstår man att flykten är ett organiserat system som kräver både kunskap, pengar och mod. Razaz visar upp ett papper från Migrationsverket i Vänersborg som bekräftar att hennes permanenta uppehållstillstånd är beviljat. Sjutton månader på Åtorp går mot sitt slut. Kasim som kom senare till Sverige har ännu inte fått något besked.

Välutbildade

För Razaz och Kasim – unga, nygifta och välutbildade – är väntan på asylboendet knappast förlamande, men långtråkigt och ibland konfliktfyllt. En del av männen på Åtorp tycker att Razaz borde bära hijab, men det vill hon inte.
– Kanske är de lite misstänksamma för att jag är välutbildad och kan engelska.

Razaz är utbildad lärare och hennes man Kasim har studerat geografi på universitetet. Båda ser fram mot att få komma igång med livet i Sverige. Baksidan är längtan efter föräldrarna hemma i Syrien. Där fanns redan bostäder ordnade för Kasim, Razaz och hennes två bröder. Men så kom kriget. Nu är bröderna i Tyskland och Razaz i Sverige. Kvar hemma är föräldrarna.
– Jag pratar med min mamma via skype varje dag. Hon säger att vi har hus men inga barn kvar som kan bo i dem.

Oljud hela tiden

Inne i en av Åtorps långa korridorer ligger rummen på rad. Isatu Sesay från Sierra Leone öppnar sin dörr och hälsar välkommen. Här finns säng, dator och lite utspridda prylar. Under ett bord står en mikro och ovanpå en hög trave med böcker, med Bibeln överst. Utanför dörren hörs höga barnröster.
– Oljud hela tiden, även på nätterna. Jag kan inte sova, säger en Isatu, påtagligt irriterad.

Marie-Anne Eliasson Kristensson har en snabb lösning.
– Vi får fixa öronproppar.

I den stora matsalen bjuds till lunch, köttfärsröra ris och banan till dessert. Jalal, 35, från Syrien berättar om oron för familjen medan han äter.
– Jag lämnade min gravida hustru hemma, resan var för farlig för henne. Nu är min dotter åtta månader och jag har inte träffat henne.

Alla har sin historia. Om splittrade familjer, barn och syskon i olika länder, gamla och sjuka föräldrar. Vittnesbörd om kriget och dess följder.

Vilda protester

I det lilla brukssamhället Munkedal blev det vilda protester bland ortsbefolkningen när det för några år sedan stod klart att det skulle komma asylsökande. Något år senare, när asylboendet tillfälligt stängde, blev det återigen protester. Men nu var skälet det motsatta. Flyktingar och ortsbor hade lärt känna varandra och Ica fått nya kunder. Så kan opinioner också vända.

För Lars Wallin har tiden på Åtorp betytt mycket. Han har knutit nära vänskapsband med flera och har sedan ett år tillbaka en relation med en afrikansk kvinna som han mötte på Åtorp.
– Jag tycker om blandningen av människor, men jag är inte naiv. Klart att det blir konflikter och kulturkrockar. Jag funderar mycket på detta och försöker genom mitt sätt att vara visa att olika människor kan leva tillsammans.

Det vi nu upplever i Europa är knappast heller något nytt i mänsklighetens historia, menar Lars.
– Människor har rört sig över jorden i alla tider och så kommer det nog alltid att vara.

Razaz och Kasim vill snabbt sätta igång med det nya livet i Sverige. Månaderna på asylboendet går långsamt.
– Vi förlorar vår tid men är ändå fyllda av hopp. Redan innan kriget sa jag till mina föräldrar att jag vill ha ett spännande liv, ett speciellt liv, säger Razaz.
– Vi vill bli goda medborgare i det här samhället, men vi vet ännu inte riktigt hur det ska gå till, menar Kasim.

Manal är palestinska från Syrien. Hon kom till Sverige via Libanon i slutet av 2014 med sin ettårige son Mohammed. Manal visar bilder på sin krigsskadade åttaåriga dotter som var för sjuk för att följa med och nu tas om hand av svärföräldrarna i Libanon. Allt hon vill är att familjen ska återförenas.
– Inget annat har egentligen någon betydelse, säger hon.

Folkbildning på asylboenden

Lars Wallin på Studiefrämjandet i Norra Bohuslän har under ett par års tid regelbundet besökt asylboendet i Munkedal. Utifrån sina egna erfarenheter ger han några råd till andra som vill göra insatser på asylboenden:

• Tänk långsiktigt. Gör hellre lite under lång tid än mycket under en kort tid. Vi har varit på Åtorp i över två år. Det ger trygghet och kontinuitet åt de asylsökande.
• Tänk på att många flyktingar har varit med om svåra händelser som satt djupa sår. Det syns inte alltid utanpå, men många mår dåligt på insidan. Var lyhörd och ställ frågor men närma dig människor på ett varsamt sätt.
• Många i det svenska samhället är beredda att hjälpa till, kanske pensionerade lärare eller musikintresserade ungdomar. Vi i Studiefrämjandet kan samla goda krafter för att ge de asylsökande en bättre tillvaro.
• Inse att du har mycket att lära, till exempel om religionens betydelse i de asylsökandes liv. De flesta jag har mött är djupt religiösa på ett sätt som är ganska ovanligt i Sverige.
• Att börja med aktiviteter på ett asylboende är för många att ge sig ut på okänd mark. Det gäller att övervinna sin osäkerhet – men också vara öppen och beredd på att omvärdera sina förutfattade meningar. Det har jag gjort.

Fakta:

Satsning på studieförbundens arbete med asylsökande

Regeringen har anslagit 30 miljoner kronor under 2015 till studieförbundens arbete med asylsökande. Pengarna ska gå till ”insatser för att stärka kunskaper i svenska och om samhället samt att främja deltagande i samhälls- och arbetslivet”.

Regeringen har nu föreslagit att satsningen ska fortsätta fram till 2019. Redan nu har Studiefrämjandet startat verksamhet på många asylboenden.

Ur Cirkeln nr 3 2015.