Möt Mire Stevkov

Mire Stenkov

Född: 1975. 
Bor: Bostadsrätt i Jönköping. 
Gör: Biträdande distriktschef för Studiefrämjandet Småland-Gotland med totalt 36 anställda. 
Familj: Fru och son på 11 år. 
Fritid: Håller mig i form, med tennis och badminton. Spelar i band och håller på Manchester United. 
Läser: Allt möjligt. Just nu "Det sitter i huvudet – om viljans kraft att förändra ditt liv" av Michael Södermalm. 
Lyssnar på: Queen är ett favoritband. Och Balkanmusik.

Året är 1971. Svensk industri skriker efter arbetskraft och i Makedonien, då en del av Jugoslavien, är arbetslösheten stor.

– Två bussar med gästarbetare gick till Tyskland och en till Sverige. Min pappa brukar skämta om att han hoppade på Sverigebussen, för att några polare redan satt där.

Om det är hela sanningen vet inte Mire, men det är i alla fall en bra historia om hur små tillfälligheter kan förändra hela liv.

Pappa hamnade i Göteborg och så småningom kom Mires mamma efter. Några år senare, 1975, föddes Mire och senare hans bror.

Familjen hamnade så småningom i Jönköping.

– Integration för min pappa var att lära sig var start- och stoppknappen satt på maskinen i fabriken. Han kunde bara säga ”hej” på svenska när han började jobba.

Gillar ungdomar

Cirkeln möter Mire Stevkov en vårdag när snålkalla vindar från Vättern drar in över Jönköping. Ett hyfsat stökigt kontor en trappa upp på Studiefrämjandets lokaler i utkanten av centrum är Mires bas. Papper och mappar får snällt flytta på sig och ge plats för kaffemuggar. Sedan några år tillbaka är Mire chef för kontoret i Jönköping, med ett tiotal anställda.

Det är 17 år sedan han först klev in på Studiefrämjandet, då för att utveckla musikverksamheten. Med några korta avbrott för arbete med ungdomar i kommunen har han blivit kvar.

– Jag har alltid gillat att jobba med ungdomar, från det jag var ung själv.

Inte svika

Mires första sex år i yrkeslivet utspelade sig på en ungdomsvårdskola på Visingsö i Vättern. Erfarenheterna därifrån har i hög grad format hans syn på människor. Hundratals möten med stökiga ungdomar från utsatta områden har övertygat honom om att förändring är möjlig. Men också att inget sker av sig själv. Sättet du bemöter människor på, kan avgöra deras framtid.

– Du måste ha ett ärligt uppsåt, vara lyhörd, positiv och relationskapande.

Med dessa ord förklarar Mire sin grundhållning. Inget hokus pokus utan en form av ”vardagshumanism” som kanske låter enkel, men är långt ifrån självklar.

– Jag har mött så många ungdomar som blivit svikna – av föräldrar, skolan och vänner. Därför får du aldrig lova något du inte kan hålla. Inte svika dem en gång till.

Tro på förändring

Att man ska vara positiv låter lite klichéartat. I Mires tappning handlar det inte om glada tillrop, utan om en benhård tro på att människor kan förändras.

– Det gäller att möta det svåra på ett lösningsfokuserat sätt. Nu låter jag väl som en profet, men det finns faktiskt alltid lösningar.

För att hitta dem krävs engagemang, och här är Mire inte lika imponerad över det han mött genom åren.

–  Jag har mött en del som sitter av tiden, dricker kaffe och lyfter sin lön. Att vara engagerad betyder att du måste anstränga dig.

Respektingivande

Mire förnekar inte att hans attityd, imponerande kroppshydda och grova röst gett honom tillträde till både människor och miljöer i samhällets utkant. Han har kunnat möta utsatta ungdomar i förorten på deras egen planhalva.

– Jag ser ju ut som en riktig Balkanbuse, säger han med ett leende och tillägger i nästa sekund att det aldrig skulle funka i längden om det inte fanns något annat bakom machoytan.

– Att slå näven i bordet och skrämmas ger ingen respekt i längden. Du måste bygga förtroende och förtjäna respekt i varje relation.

Plötsligt plockar han upp ett minne från tidiga år.

– Gör aldrig skillnad på folk oavsett religion, politisk uppfattning eller bakgrund, det sa mina föräldrar alltid sa när jag var liten. ”Gör aldrig skillnad på folk”, det är något jag tagit fasta på.

Två kulturer

Att växa upp i två kulturer har inte alltid varit enkelt. Diskriminering finns och är inget som Mire skonats från. Ändå beskriver han det som en stor tillgång att bära två kulturer inom sig.

– Både Makedonien och Sverige finns fortfarande inom mig. Jag har tagit till mig det bästa från båda kulturerna.

När Sveriges genomstrukturerade samhällsmaskineri skaver för mycket, kan han bryta av med lite makedonskt kaos och ”låt-det-gå-som-det-går-mentalitet”.

– Jag är inte alls rädd för konflikter, vilket många är i Sverige. Däremot anser jag att konflikter är till för att lösas. Den inställningen finns väl inte alltid på Balkan.

Mitt under nittiotalets brinnande krig i forna Jugoslavien bildade Mire och några vänner groungebandet No Fun. Med en gitarrist från Bosnen, en serb på bas, kroatisk sångare och Mire själv från Makedonien på trummor mötte de en chockerad omgivning som undrade hur detta var möjligt.

– Visst, vi spelade på många Balkanfester som urartade i slagsmål, men vi visade i alla fall att vi i bandet kunde umgås och respektera varandra. Musiken blev en ventil för oss trots allt tråkigt som hände därnere.

Folkbildning är goda möten

För Mire är en viktig beståndsdel i det något diffusa begreppet ”folkbildning” förmågan att nå fram till människor och skapa goda möten.

– Jag har upptäckt att jag har väldigt svårt för det man kallar ”professionella relationer”, säger han och skrattar. Jag vill alltid skrapa på ytan och nå fram till människan bakom rollen.

Kanske inte alltid en smidig inställning när han ska möta beslutsfattare och chefkolleger, medger Mire. Men i det vardagliga folkbildningsarbetet är han övertygad om att personliga, långvariga relationer är vägen till framgång.

– När det fungerar som allra bäst är våra anställda ett stöd och bollplank till grupper och lokala föreningar, och att de älskar just den uppgiften.

Finnas där behoven finns

Med Mires bakgrund och inställning är det självklart att studieförbunden ska finnas där de behövs bäst, mera fokus på förorter och mindre på kurser för medelklassen.

– Vi behöver hjälpa ungdomar att hitta sin plats i samhället. Vi har alla möjligheter men jag säger det igen, du behöver vara ärlig i ditt uppsåt, hitta positiva lösningar och skapa goda relationer, annars går det inte.

Det sker visserligen mycket bra i studieförbunden, men Mire menar att det allt för ofta sker i det tysta. Om det är något studieförbunden bör bli bättre på, är det att sträcka på sig och tala högre om den betydelse de har i samhället.

– Lite mer Balkanattityd skulle inte skada i studieförbunden. Vi ska säga: Här är vi! Vi är bra! Vi behövs och är stolta över det vi gör!

Mire reser sig plötsligt och går fram till skrivbordet där en bild på Zlatan Ibrahimovic står lutad mot väggen.

– Man kan säga vad man vill om honom, men han har alltid haft just den attityden.

Mer Zlatanattityd i folkbildningen alltså.

Ur Cirkeln nr 2 2019.