Möt Mia Coldheart

MIA COLDHEART, 35

BOR: Stockholm
FAMILJ: Ja, stor och härlig. Föräldrar, syskon, hundar och katter.
GILLAR: Skogen
OGILLAR: Girighet

Mia Coldheart kommer lite sent till fotostudion på Kungsholmen i Stockholm, där vi bestämt träff. Hon pustar ut och bättrar på sminket innan plåtningen sätter igång. Efter att villigt regisserats av fotografen i en halvtimme, slår hon sig ner i soffan. Mia är van att möta journalister och söker efter orden, mån om att träffa rätt med formuleringarna. Efter femton år med Crucified Barbara håller ett soloprojekt just nu på att ta form, tillsammans med producenten Chips Kiesbye.

– Jag har ingen klar bild av hur det kommer att bli när allt är klart men låtarna finns och det blir akustiskt, med alla möjliga instrument. Jag har inga begränsningar ännu. Min producent tycker att min stil påminner om americana, men jag älskar också traditionell folkmusik, á la midsommar i Dalarna.

Hur folk kommer att reagera på denna nya sida av Mia har hon själv ingen aning om.
– Vår publik är ganska öppensinnad. Men framför allt gör jag det här för min egen skull.

Mia låter glad och förväntansfull när hon pratar om sitt nya projekt. Ingen konflikt i Crucified Barbara ligger bakom, snarare en paus eftersom Ida Evileye i bandet väntar barn.

Sjöng stämmor i båten

Musiken fanns med tidigt i Mias liv.
– Mitt första minne av att sjunga, var när jag som liten låg under morfars gamla militärrock och sjöng stämmor till båtmotorns ljud när vi var ute och åkte båt.

Första gången hon stod på scen var i högstadiet.
– Jag och mitt första band med mina bästisar i klassen spelade Nirvanacovers på ett musikcafé i skolmatsalen.

Historien om Crucified Barbara startade i Stockholms södra förorter. När Mia som nittonåring år 2000 kom med i bandet var det punk som gällde.
– Jag kom från ett trashmetalband och hade gjort mycket tyngre musik.

Crucified Barbara hittade snabbt sin musikaliska riktning och efter en lång rad plattor, turnéer och melodifestival är de nu etablerade som ett av de mest framgångsrika svenska hårdrocksbanden. Kanske mer kända utomlands än här hemma. Förutom Europa har de turnerat i USA, Australien och Brasilien. I Frankrike har de sedan länge en stor publik.

Mia började som gitarrist men säger att sången numera är hennes bästa instrument. Många hyllade hennes sånginsats i melodifestivalen 2010. Låten Heaven or Hell gick vidare till andra chansen, men där blev Crucified Barbara utslagna av Pernilla Wahlgren. Melodifestivalen var det roligaste Mia har gjort, och det läskigaste.
– På en konsert kan du göra ett fel och har ändå femtio minuter på dig att reparera det. Här hade du en miljonpublik och tre minuter i direktsändning. Nervöst.

Ett stort grupparbete

”Livsträning” är Mias ord för att beskriva alla år med Crucified Barbara. Kärleken till musiken har de gemensamt, men det krävs mer än så för att det ska fungera, menar hon. Att alla vågar uttrycka vad de känner och tycker, är en nyckel till ett bra samspel i ett band.
– Jag var jättetyst i början och vågade inte säga min mening.

Nu har Mia, som hon uttrycker det, ”lärt sig prata”.
– Ingen vill väl hänga med någon som hela tiden håller inne med saker?

Respekt stärker också gemenskapen.
– Folk kan vara så taskiga i ett band, och det gäller nog i alla grupper. Det är lätt att det blir jargong och att någon blir hackkyckling.

För Mia är detta med bra relationer ett medvetet ställningstagande. Det gäller att hålla koll på sina egna och andras beteenden i vardagen – märka när något känns fel och säga till, på ett sätt som inte sårar.
– Man ska helt enkelt vara schyssta mot varandra.

Demokratiskt skapande

Mia vet inte hur andra band jobbar, men beskriver Crucified Barbaras kreativa process som ett enda långt och stort grupparbete, där musiken växer fram i replokalen.
– Vi är i grunden ett demokratiskt band, där alla är involverade i låtskrivandet. Det är ett skönt sätt att jobba. Om vi blir oense eller kör fast, lägger vi det åt sidan.

I en grupp har alla sina roller och särskilda kunskaper.
– Jag är i alla fall inte den mest organiserade! Men kanske den som ser till att alla får göra det de är bra på. Jag har många kreativa idéer, om låtar, video och hemsidan.

Plötsligt ett tjejband

”Hur kan ett gäng tjejer hålla ihop så länge?” Det brukar vara standardfrågan när journalister möter Crucified Barbara. Trist och stereotypt, tycker Mia. Men frågan om ”kvinna i musikbranschen” är komplicerad.
– På sätt och vis tycker jag det vore bra om du inte skrev något alls om att vi är ett band med tjejer, samtidigt är det viktigt att prata om det. När vi bildade band i högstadiet var jag omedveten om hur skevt det är. Det var aldrig något snack om att ”tjejerna skulle ta plats”.

Mia berättar att de hade folk omkring sig som peppade. Stöd från studieförbund och bra musiklärare betydde mycket, och gjorde att musiken kom i fokus, inte könstillhörigheten. Allt detta ändrades efter första skivsläppet, när karriären tog fart.
– Plötsligt var vi ett ”tjejband” som fick frågor om smink. Jag blev helt chockad.

Mia har lite svårt för kvotering, men inser att det kan behövas.
– Som tonåring blev jag provocerad av rockläger bara för tjejer. Nu har jag själv varit handledare på sådana och förstår vikten av dem. Killar i grupp har en tendens att dominera och lättare ta för sig. Då ska man vara jävligt målmedveten och tuff tjej för att kliva in och ta plats.

Fortfarande är det många fler killar än tjejer som spelar i band, men Mia tror inte att musikintresset är orsaken.
– Många killar börjar spela för att få brudar, brukar de i alla fall själva säga. Om tjejer bara visste hur många killar de kan få om de börjar spela i band, skulle kanske fler börja. Skämt å sido, visst är det en skev fördelning, men där tror jag det största hindret ligger hos media och festivalarrangörer.

Lära sig tatuera

Trots många framgångsrika år har Mia och de andra i bandet svårt att helt och hållet försörja sig på musiken. Det här speglar hur tuff branschen är i dag, och att avståndet mellan dröm och verklighet kan vara långt.
– Jag och mitt första grungeband i högstadiet tyckte att vi var bäst i världen, vi väntade bara på att alla skulle upptäcka det. Nu tjugo år senare har jag fått lite perspektiv på det tänket.

Närmast framöver blir det mycket jobb med soloprojektet för Mia, men innan dess väntar två månader i USA, för att vila upp sig efter flera månaders turnerande och för att utveckla ännu en talang – tatuering.
– Jag känner en tatuerare som bjudit över mig. Rock och tatuering går ju ganska bra ihop.

Men Crucified Barbara lär komma igen, något annat är inte aktuellt.
– Vi vilar bara lite.

MINA BÄSTA KULTURKICKAR

• När jag var 19 och gick ensam på en konsert med Janne Schaffer och Björn J:son Lind i Trollbäckens kyrka. Jag grät mig genom hela konserten för det var så otroligt fint.
• Min allra första rockkonsert med Foo-Fighters på Cirkus i Stockholm. Jag tror det var 1995.
• Finalen i Dansbandskampen i Strängnäs. En ljudtekniker vi kände bjöd in oss och vi körde järnet, dansade och festade med Larz Kristerz. Bland det roligaste jag gjort. Kulturkick – och krock!

MIAS BANDTERAPI

• Hitta sätt att umgås även utanför bandet och musiken. Prata inte bara musik hela tiden.
• Utveckla era känselspröt för varandra. Om någon drar sig undan eller mår dåligt, ta upp det till ytan i stället för att gömma det och bli irriterad i det tysta.
• Lite godis i replokalen är aldrig fel.

Läs mer om Studiefrämjandets musikverksamhet!

Ur Cirkeln nr 4 2015.