Vad är bildning?

Bildning – det var en gång…

Tankar om bildning kan spåras ända till grekiska filosofer som Aristoteles och Platon. Det moderna bildningsbegreppet uppstod i Tyskland i slutet av 1700-talet och var starkt kopplat till upplysningstanken. För första gången bedrevs nu på universiteten fri forskning, där svaren på lärarnas och studenternas frågor inte var givna på förhand. För oss kan det verka självklart, men det fria sökandet efter kunskap utmanade dåtidens makthavare, kyrkan och aristokratin, som länge ägt ”sanningen”.

Senare under 1800-talet kom bildningsbegreppet att ändra skepnad. I takt med industrialismen blev bildning ett uttryck för överhetens dominans i samhället. Bara ett fåtal hade tillgång till högre utbildning. Att ”kunskap är makt” gällde då, precis som nu. Den lilla bildade eliten hade makten, resten stod utanför.

Den här klassiska synen på bildning har levt kvar in i vår tid. En bildad människa vet att föra sig i olika sammanhang, kan konversera och referera till klassiska filosofer och konstnärer.

Genom folkrörelsernas framväxt i slutet av 1800-talet kom begreppet bildning ännu en gång att laddas med nya betydelser. Folkbildningen gör sin entré.

Folkbildningen kidnappar bildningen

Vissa menar att ordet folkbildning – bildning för folket – var en regelrätt kidnappning av det klassiska bildningsbegreppet. Folkbildning blev svaret på överklassens bildningsideal och monopol på högre utbildning.

Nu skulle arbetare och bönder, genom studiecirklar och folkhögskolor, bilda sig för att ta plats i samhället. Från början har folkbildningen både en praktisk och teoretisk inriktning. Det handlar om att lära sig plöja och skriva föreningsprotokoll, men också tolka skönlitteratur och fördjupa sig i politiska ideologier.

Själva bildningsbegreppet kopplas nu samman med frihet, alltså medborgarnas vilja och rätt att bilda sig. Från start finns en stark koppling mellan folkbildning och demokrati. Den allmänna rösträtten ger arbetare och bönder mer makt. Studiecirkeln och folkhögskolan blir platsen där människor bildar sig för att kunna utöva denna makt.

Även sättet att lära har demokratiska inslag, vilket fortfarande betonas i studiecirklar och folkhögskolekurser. Andra tidiga folkbildningstankar lever också kvar. I folkbildningens gemensamma idéprogram Vägval & Vilja står det att ”folkbildningen möter ett växande behov av bildning … Vi skapar förutsättningar för lärande och möter människors behov av sammanhang, insikt och personlig utveckling”. Det är ord som säkert skulle kunna ha skrivits i folkbildningens barndom.

Bildning och utbildning – inte samma sak

Bildning finns med i ordet utbildning. Du kan utbilda sig till läkare, men knappast bilda dig till läkare. Skillnaden mellan bildning och utbildning är ganska tydlig. Utbildning sker i allmänhet utifrån ett syfte, ofta ett yrke. Den har ett givet mål och avslutas med betyg eller intyg. Bildning är något mer än så, vilket vi återkommer till.

Den här skillnaden är rykande aktuell, där det diskuteras om skolans roll är att utbilda för arbetsmarknadens behov. Begrepp som ”kompetensförsörjning” och ”anställningsbarhet” betonar just detta. Men vad händer då med de bildande inslagen?

Många hävdar att dagens skola fokuserar alldeles för mycket på mätbar och fragmentiserad kunskap. Andra betonar kunskapens ”nytta” och anser att tydliga mål om vad eleverna ska lära sig behövs. Några menar att det inte måste vara antingen eller – utan både och. Skoldebatten fortsätter!

Bildningens innebörder

Det svårt att ge ett kort och koncist svara på vad bildning egentligen är. Det finns helt enkelt ingen gemensam definition. Bildningsbegreppet är därför både spännande, och ibland irriterande svårfångat. Vi har redan konstaterat att bildning är något annat än mätbar kunskap och utbildning för ett givet syfte. Men vad är det då? Här är några tankespår:

En del av dig själv

En definition säger att ”bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet”. Där kunskap handlar om att veta – innebär bildning att göra kunskapen till en del av din person, ditt sätt att vara och förstå dig själv som människa. Ord som ”insikt”, ”reflektion” och ”sammanhang” återkommer ofta i beskrivningen av vad bildning är. Det säger något om den innebörd som många ger bildningsbegreppet.

Resa utan mål

Någon har beskrivit bildning som ”en resa utan mål”. Kan verka flummigt, men kanske kan du se bildning som en livslång strävan efter djupare insikt om dig själv, andra människor och det samhälle du lever i. Vissa pratar om ”bildningsprocesser” som pågår livet igenom, ibland mer intensivt, ibland långsammare – men aldrig helt avstannande. Då förstår man också att ingen kan gå en kurs och bli ”färdigbildad”.

Individuell och kollektiv

Kan man bilda sig på egen hand? Kanske det, men många menar att bildning är kopplat till människan som social varelse. Särskilt gäller detta i folkbildningen, som från start betonade bildningsprocessens kollektiva inslag. Men bilden är inte entydig. Att läsa och tänka är i hög grad individuella sysselsättningar. Samtidigt fanns då – och finns fortfarande – bärande tankar om att bildning sker i mötet med andra. Säkert har det att göra med bildningens betoning på gemensam dialog och reflektion. Det underlättas i möten med andra.

Sökande

”Verklig kunskap är att förstå omfattningen av ens okunnighet”, är ett citat från Konfucius. Det kan också gälla för bildning. Tvärsäkerhet och bildning går helt enkelt inte ihop. Snarare är tvivlet, osäkerheten, kanske även nyfikenheten, viktigt bagage på bildningsresan. Många fundamentalister betraktat sig nog själva som bildade, men fundamentalism rimmar illa med ”öppenhet för det okända”, som någon har beskrivit bildning.

Kunskap och bildning

Finns det en motsättning mellan kunskap och bildning? Nej, hävdar nog de flesta. Snarare är kunskap en nödvändig, men inte tillräcklig, beståndsdel i bildningen.

Många intellektuella, från den tyske Wilhelm von Humboldt och framåt, har betonat tänkandets betydelse i bildningen. Och tanken kan begränsas av bristen på kunskap och perspektiv. För Humboldt var språk, matematik och historia nycklar till djupare förståelse för livet och världen.

Allmänbildning är kanske inget gångbart begrepp i vår tid av specialisering och professionalisering. Men få förnekar att bred orientering i tid och rum vidgar möjligheterna att jämföra, reflektera över likheter, olikheter och se sammanhang i tillvaron.

Bildning och moral

”Bildad är den som aldrig kränker en annan människa”, har folkbildningspionjären Gösta Vestlund sagt. I boken Bildning och praktisk klokhet betonar Ruhi Tyson de moraliska aspekterna av bildning. Han beskriver undervisningssituationer som inbegriper övningar i empati och deltagande i sociala projekt, där ”eleverna får öva sig i moraliska handlingar”.

Filosofen Sharon Rider är inne på samma spår när hon i UR:s program Lärandets idéhistoria säger att ”man bildar till personlighet. Till att bli en individ som är kapabel att ta ansvar för sitt tänkande och handlade. Som kan resonera och korrigera sina fördomar”. Nu är det troligt att ledande nazister i trettiotalets Tyskland såg sig själva som ytterst bildade. Ännu en paradox, som visar på bildningsbegreppets svårfångade och föränderliga innebörd.

Den bildade människan

Vad utmärker då den bildade människan? Många ryggar tillbaka för frågan. Som om det skulle strida mot bildningens själva väsen att göra en checklista på en bildad människas egenskaper. Kanske värjer de sig därför att en bildad individ förutsätter motsatsen – att någon är obildad. Och vem vill vara eller peka ut en sådan?

Om man ska sammanfatta kan denna lista ändå ge vissa ledtrådar. En bildad människa:

• är intresserad av att se mönster och förstå sammanhang – i livet och samhället.

• är mer sökande än tvärsäker.

• är nyfiken och öppen för människor och företeelser – även de annorlunda och oväntade.

• försöker inse sina handlingars konsekvenser.

• ger sig tid att tänka och reflektera över tillvaron.

Det går säkert att ha invändningar mot dessa påståenden. Det är fritt fram för dig som läser att ha det. Möjligtvis är det ett tecken på att du själv är en bildad människa!

Nya böcker om bildning

Sverker Sörlin: Till bildningens försvar (Natur & Kultur)

Sverker Sörlins bok har underrubriken ”Den svåra konsten att veta tillsammans”. Han menar att bildning behövs just i vår tid, ”när mörka skuggor drar över världen” och ”när sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar”. Sverker Sörlin är idéhistoriker och författare.

Ruhi Tyson: Bildning och praktisk klokhet i skola och undervisning
(Natur & Kultur)

Vad är det som gör att en elev uppfattar skolan som meningsfull? Vad är en bra ledare och en bra förebild? Ruhi Tyson är bokbindare och filosofie doktor i pedagogik. Hans nya bok innehåller många berättelser från möten med elever i skolsituationer. Teoretiska perspektiv kopplas samman med konkreta tankar kring praktisk bildning, yrkesbildning och moralisk bildning.

Berndt Gustavsson: Bildningens dynamik (Bokförlaget Korpen)

Berndt Gustavsson är idéhistoriker och pedagog. I boken Bildningens dynamik har han samlat ett långt livs skrivande och tänkande om bildningsbegreppet. Det handlar bland annat om bildningens framväxt och olika bildningsideal. Särskilda delar ägnas även bildningens dimensioner och institutioner.

Lyssna och läs vidare

• Lärandets idéhistoria: Vad är bildning (Utbildningsradion).

• Anekdot – Bildningspodden: Bildning.

• Folkbildningens Vägval & Vilja (Folkbildningsrådet).

Ur Cirkeln nr 4 2019.