Krönika: Visst kan hundar prata
Läs krönikan av Bodil Sjöström, författare och frilansjournalist - om hundars förmåga att kommunicera. (Ur Cirkeln nr 1 2016)
Bodil Sjöström: Visst kan hundar prata
Min hund Anja, en staffordshire bullterrier, har utvecklat ganska många läten för att kommunicera. Ett är ett hackande ljud, då är allt förfärligt och hon är orättvist behandlad, vilket inträffar då hon exempelvis inte får vara med i rummet där vi äter middag. Hon kan grymta som en gris när hon myser. Hon kan definitivt skälla ut mig, vilket händer om jag glömmer bort rutinen att hon ska få en viss sorts godis då vi varit på långpromenad.
Vår förmåga att förstå hundars läten har undersökts genom forskning av den ungerske etologen Péter Pongrácz. 36 försökspersoner med skiftande erfarenhet av hundar fick lyssna på 12 olika hundläten. Försökspersonerna hade en lista på de situationer som använts för att framkalla lätena. Uppgiften var att kombinera vart och ett av skallen, med exempelvis lekfullhet, förtvivlan och lycka. Alla försökspersoner klarade testet, man hittade inte ens någon skillnad mellan försökpersoner med olika erfarenhet av hundar.
Till och med små barn förstår hundars läten. Kanske kan man påstå att förmågan är medfödd, något evolutionen fört med sig. Den person som inte kände igen ett varningsläte kunde bli uppäten av en hyena eller något annat farligt rovdjur, varifrån våra domesticerade hundar kommer.
Men hundar kommunicerar också med oss utan att de låter. Vem har inte varit med om att ens hund med blickar och kroppshållning kan tala om att det står en burk godis på köksbänken som de gärna vill komma åt. Anja kan stirra på mig med mycket intensiv blick, sedan en snabb blick åt byrån i hallen, sedan tillbaka till mig. Där i en låda ligger hennes boll. Det går inte att misstolka. ”Plocka fram bollen!” Likaså läser hundarna av oss utan att vi säger ett knyst. Att duka för fler personer än vad vi är i hushållet gör att Anja ställer sig vid dörren, eftersom det betyder att någon ska komma på besök. Att ta ner resväskan från vinden är katastrof. Bäst att lägga sig i väskan så man inte glöms bort. För att inte tala om klotången. Jag behöver inte ens säga ordet ”klo”, inte visa tången. Hon vet med hela min kroppshållning när det är dags för tortyren, och springer och gömmer sig.
Det finns ett språk som bara fungerar mellan henne och mig, jag ser att hon utvecklat andra signaler med sin hundvakt. Det skapar samhörighet. Finast av allt är kärleken. Jag känner den dagligen, genom övertygande pussar, hennes huvud på mina fötter, hon vill vara där jag är. Oavsett om jag varit hemifrån tio minuter för att köpa mjölk eller två månader på långresa, är det alltid glädje då vi möts. Den förbehållslösa kärleken behöver inga ord.